Vi gick ut pÄ skogspromenad i skymningen och det mörknade pÄ allteftersom. Hela familjen var med, vilket inte Àr sÄ vanligt. Peter och Nelly kom pÄ efterkÀlken och jag, Max och Muffin skulle vÀnta in dem i fullmÄnens bleka sken.
Det tog lÄng tid och vi trodde nÀstan de gÄtt vilse. Sen började de lÄta, yla som varulvar inne i skogen för att skrÀmma oss. Muffin skÀllde inte, sprang inte för att hÀmta dem eller började hoppa pÄ oss. Hon gjorde som vi, stod blickstill och vÀntade.
Hon fattade förstÄs att det var dom hela tiden.
Det var för mörkt för att ta kort.
IstÀllet fÄr ni se min nya strumpa som Muffin la beslag pÄ nÀr vi kom hem.
Hon tar allt och jag uppmuntrar det. Alla strumpor, vantar, mössor, tappade tÀrningar, och konstiga smÄprylar hon tar byts ut mot godis och fÄr beröm.
Det Àr sÄ kul med en hund som glatt hÀmtar allt man ber om, sÄ det Àr vÀrt besvÀret att den tar fel saker ibland.